När Annica Alfredssons mamma Käthie gick bort i Alzheimers sjukdom arbetade hon inom kriminalvården. 2019 sadlade hon om och arbetar nu på Humana Riddarstensgården i Lerum – ett av Sveriges mest framgångsrika exempel på ett vårdboende som lyckats hålla Covid-19 helt borta från sina vårdtagare.

Annica Alfredsson är utbildad undersköterska, mentalvårdare och ambulansförare och har en lång yrkesbana inom vårdsektorn. Hennes syster Helen är en av Alzheimerfondens ambassadörer och har bland annat tagit initiativet till golftävlingen Hjärnslaget som drar in pengar till alzheimerforskningen. När systrarnas mamma Käthie för tio år sedan gick bort i Alzheimers sjukdom arbetade Annica inom kriminalvården och hade ingen tanke på att byta inriktning i sitt yrkesliv. Men förra blev året blev hon erbjuden en tjänst på Riddarstensgården i Lerum och tackade ja.

–Jag blev väldigt påverkad av mammas sjukdom och det har suttit i väldigt länge. När jag ser tillbaka – fast det bara är tio år sedan min mamma gick bort – så känns det som en helt annan tid. De sjuka låg ofta på salar och vårdtagare med olika diagnoser blandades, det kändes mer som förvaring än vård. På något sätt, flera år efter mammas bortgång, känns det som att cirkeln har slutit sig – jag vill vara med och göra vården bättre för de som drabbas av demens, säger Annica och tillägger:

–Mentalvården och demensvården går lite hand i hand. Jag känner att jag har stor nytta av mina tidigare arbetserfarenheter, framför allt att se personen bakom sjukdomen. Mina tidigare erfarenheter inom vården ger mig en stabil plattform. Och är något intressant så får man mycket energi.

Riddarstensgården i Lerum, där Annica arbetar, är ett av Sveriges få äldreboenden för personer med demenssjukdom som lyckats hålla Covid-19 helt utanför dörrarna. Annica berättar hur man har jobbat och jobbar. Den 11 mars i år stängdes dörrarna för besökare. Därefter fick anhöriga och vårdtagare mötas utomhus på behörigt säkerhetsavstånd med ett staket emellan. Ville de fika tillsammans så fick de anhöriga ta med eget fika och vårdtagaren fick från personalen. Ville anhöriga lämna över något till sin anförvant som till exempel en chokladask tog personalen emot den, spritade nogsamt hela förpackningen, bytte handskar och lämnade sedan över den till vårdtagaren. Personalen byggde upp fler hygienstationer, bytte hela tiden munskydd och förkläden. De hade personliga visir och arbetskläderna fick bara användas högst en dag. Det gick åt enorma mängder skyddsmaterial men det gav resultat.

–Men kanske viktigast av allt var att vi i personalen sporrade varandra till att hela tiden hålla högsta säkerhet. Visade någon kollega förkylningssymptom så var det direkt att stanna hemma 48 timmar och ta ett Covid-19 test. Gav det inget utslag så var man välkommen tillbaka på jobbet. Allt detta gjorde också att vi alla var försiktiga på vår egen fritid, vi hade helt enkelt kommit in i ett säkerhetstänk som gällde 24 timmar om dygnet. Och bortsett från att vi åter öppnade för besök från den första oktober så gäller hela regelsystemet i högsta grad fortfarande, pandemin är ju längt ifrån slut.

Ni verkar verkligen ha lagt i högsta växeln direkt med Covid-19 tester från första början. Är det någon i personalen som har testats positivt?
–Nej faktiskt ingen tack och lov hitintills, dessutom är hela testupplägget är väldigt smidigt, man åker med sin egen bil till en teststation i Lerum, speglar en QR-kod och efter en kort tid kommer provsvar.

Ni verkar ha haft en stark organisation långt innan Corona, annars hade ni kanske inte varit så snabba ur startblocken?
–Ja vi arbetar inom en väldigt bra organisation. På Humanas 22 vårdboenden i Sverige är kvaliteten hög. Det finns en tydlig värdegrund och riktlinjer centralt. Men ute på de olika boendena har vi stora möjligheter att individanpassa och göra det bästa för våra vårdtagare.

När Annica berättar om arbetssättet på Riddarstensgården är ett av ledorden småskalighet. På boendet finns fem avdelningar med åtta vårdtagare på varje. Alla vårdtagare har sin egen lägenhet med badrum och pentry. Man lägger stor vikt vid maten – på varje avdelning finns en kostansvarig. Det serveras två lagade varma mål om dagen dessutom en riklig frukost och förmiddags- och eftermiddagskaffe. Måltiderna ska var något att längta till. Det ska vara snyggt upplagt och dukat, aptitligt och gott.

–Vi har dessutom två aktivitetsansvariga som hela tiden ser till att våra vårdtagare stimuleras med allt från musikstunder, högläsning, firanden av olika högtider som till exempel kanelbullens dag då hela avdelningen doftar gott av nybakat, säger Annica och berättar även hur man arbetar med vårdtagarnas mediciner:

–Vi arbetar konsekvent med att minimera intaget av mediciner där det är möjligt. Ett exempel är en äldre herre som hade några riktigt tunga mediciner, han var helt passiv, hade ingen mimik, det gick inte att nå honom på något sätt. Vi tog försiktigt och långsamt bort de tyngsta medicinerna och idag är han en riktigt ”go gubbe” med liv i ögonen.

Hur fungerar det rent praktiskt när en vårdtagare flyttar in på Riddarstensgården. Har ni haft andra rutiner under Covid-19?
–Vi jobbar med direkt överflyttning som vi alltid har gjort, det innebär att först så ger kommunens biståndshandläggare klartecken för att vårdtagaren har möjlighet att flytta till oss, sedan visar vi boendet för vårdtagaren och anhöriga. Vi informerar om vår verksamhet och delar ut ett kompendium som sammanfattar de viktigaste, därefter får de anhöriga möblera vårdtagarens lägenhet och sedan är det dags för inflyttning – vi gör det så enkelt och okomplicerat som möjligt.

Annica har nu tagit ännu ett steg i sitt yrkesliv och studerar nu till specialistundersköterska inom demensvård samtidigt som hon arbetar halvtid och går på kurs med sin Golden Retriever Ralph som ska bli certifierad vårdhund. Annica ser fram emot att hennes hund ska bli färdigutbildad. Då kommer han att vara med henne på jobbet cirka 15 timmar i veckan.

–Jag upplevde ett litet mirakel när jag provade att ta med Ralph, eller Raffe som vi kallar honom, för ett tag sedan. En kvinna som inte har talat på flera år klappade honom över ryggen och sa stilla – ”så ja fin vovve” upprepade gånger. Jag var tvungen att vända mig till en kollega och fråga, ”hörde du det där”. Hon nickade förstummad. Djur kan göra mirakel i kontakt med människor.