Annica Lundgren, demenssjuksköterska i Kramfors kommun, brinner för att demenssjuka ska ha det så bra som möjligt – så länge som möjligt. Under åren hon varit verksam har hon sett en tydlig förbättring av demensvården. Kommun, region och personal har blivit bättre på att samarbeta, idag finns en större öppenhet för att tala om demenssjukdomar och det har också blivit mer fokus på att fånga upp unga anhöriga till demenssjuka föräldrar.

Som färdig sjuksköterska var Annica var inte alls inställd på att jobba inom demensvården men när hon började arbeta på ett demensboende 2006 i Kramfors växte intresset, vilket ledde till att hon vidareutbildade sig till Silviasjuksköterska. Sedan sex år tillbaka arbetar hon som demenssjuksköterska i Kramfors kommun.

–Efter en tuff arbetsdag kan jag ibland känna att det inte har hänt något alls inom demensvården, men så räcker det med att jag tittar i backspegeln och då slår det mig att det verkligen hänt otroligt mycket positivt. Inte minst när det gäller att fånga upp yngre personer som drabbas av kognitiv svikt och deras anhöriga, säger Annica och berättar hur hon och hennes team arbetar med personer som har drabbats av kognitiv svikt.

–Vi tittar mycket på åldern men framförallt utgår vi från personen, kanske är det en person som vill fortsätta simma eller träna på annat sätt, då finns det möjlighet att vi kan följa med och assistera så att den aktiviteten fungerar. Någon kanske vill ha sin dagverksamhet i sitt eget hem och det finns även möjlighet för det. Ser vi exempelvis några herrar i ungefär samma ålder som kanske skulle fungera ihop så försöker vi föra samman dem – det kan bli givande samvaro och samtal.

–Vi har också i centrala Kramfors Träffpunkt Skutan, som vi allmänt benämner vår dagverksamhet. Där finns fina lokaler med stimulerande möjligheter. Deltagande på träffpunkten är biståndsbedömd men innan beslut har man möjlighet att komma och delta några gånger för att se om man trivs.

Med sin långa erfarenhet inom demensvården tycker Annica att öppenheten kring demenssjukdomar har blivit något större. Tidigare var det nästan tabu att prata om demens, både som drabbad och som anhörig.

–Jag ser hur yngre generationer söker information på ett mer aktivt sätt, är mer öppna för att ta till sig kunskap och stöd. Men många unga anhöriga lever i en svår situation, samtidigt som de ska forma sitt eget vuxna liv med allt vad det innebär, så kan de ha ett mycket stort ansvar för en sjuk förälder. Det leder ofta till ensamhetskänsla och isolering, man vet inte vart man ska vända sig. Det är därför viktigt att de får hjälp och avlastning, ett stöd som de faktiskt har rätt till.

Tidigare jobbade Annica tillsammans med en anhörigkonsulent och det fungerade bra men det blev ännu bättre när man hösten 2020 startade ett demensteam i Kramfors kommun. I teamet ingår, förutom demenssjuksköterska och anhörigkonsulent, även två specialistundersköterskor i demens, en biståndshandläggare och enhetschefer som alla arbetar tillsammans.

–Det har verkligen blivit ett lyft i vårt arbete och gjort stor skillnad. För att det ska bli en bra arbetsmetodik, finnas en röd tråd genom hela arbetet och kunna nå bra resultat så är teamarbetet en förutsättning. Vi har planeringsmöten varje vecka där vi bestämmer vem som ska göra vad – vi vill helt enkelt komma in så tidigt som möjligt i processen för att på bästa sätt nå och stödja människor som lider av kognitiv svikt och stötta deras närstående.

Hur får ni ut budskapet om lägret för unga anhöriga i Örnsköldsvik i augusti?
–Vi kommer att vara väldigt aktiva med att sprida information om lägret genom vår egen kommuntidning, annonser, sociala media och sätta upp flyers som vi brukar få från Alzheimerfonden på anslagstavlor ut i byarna. Dessutom genom personal inom kommunen som har stora kontaktytor mot invånarna.

Vad hoppas du på för årets läger?
–Det ska bli väldigt roligt och spännande att delta. Det blir tredje gången vi är i Höga kusten/Ö-vik och vi återvänder till Dekarsön där vi varit tidigare. Det är ett fint ställe för den här formen av lägerverksamhet med möjlighet till bad och rekreation i vacker miljö. För även om det mest angelägna med lägren är mötena mellan människor och alla samtal så är det lika viktigt att dessa unga människor ska få koppla av, koppla bort från allt ansvar och ha roligt i en kravlös vacker miljö. Jag hoppas att det blir många deltagare, att de som tvekar kommer över den ”tröskel” som de kan känna inför att åka på läger. Sedan gör det ju inget om vi får fint väder också.