Claes Mejerwall med sonen Jacob om lägret i Backåkra 2022
Claes : ”Vi hoppas våra berättelser kan hjälpa andra på lägret”
Jacob: ”Mitt bästa råd – hitta kompisar som kan lyssna”
–Jag och mina barn Jacob, Sandra och Daniel har levt med Susannes sjukdom under många år, speciellt Jacob som är yngst, så på ett sätt är vi nog lite av veteraner jämfört med andra här. Vi hoppas att våra upplevelser och berättelser kan hjälpa andra här på lägret som ganska nyligen fått beskedet, säger Claes Mejerwall.
Claes fru Susanne fick sin Alzheimerdiagnos i december 2016 när hon bara var 48 år. Sjukdomen märktes när hon började skriva konstigt, som ett barn, tappade bort bokstäver. Idag har Susanne svårt att prata men hon kan fortfarande sjunga – sången finns med henne efter mer än trettio år i Cecilia-kören i Kungsängen. Under sina friska var Susanne en kvinna med mycket driv och energi, kallades kärleksfullt av de närmaste för ”Duracellkaninen”. Hon kämpade för att kunna fortsätta sitt arbete vid en ”help desk” där hon hade många bollar i luften men efter att hennes körkort blev indraget i januari 2018 tog arbetslivet slut.
Idag bor Susanne sedan 15 månader på vårdboendet Kungsgården i Kungsängen. Hon är långt gången i sjukdomen, men känner fortfarande igen familjen.
–Jag tycker att personalen gör ett bra jobb utifrån de förutsättningar de har. Susanne bor med äldre människor men är så långt gången i sin sjukdom att jag inte tycker att det spelar någon roll för henne. Men jag hade önskat att det funnits en fungerande dagverksamhet för henne när hon var mindre sjuk.
När Susanne blev sjuk var Jacobs äldre syskon redan utflyttade. Jacob berättar hur tufft det var att uppleva sin mammas sjukdom på nära håll. Hon kom ofta och väckte honom tidigt på morgonen. Han fick för lite sömn och hade svårt att prestera i skolan.
–Allt lättade när hon kom in på ett boende och samtidigt fick jag en EPA-traktor som gav mig ett nytt liv i frihet med nya kompisar.
–Här på lägret känns det så skönt att prata om vad jag har upplevt. Mitt bästa råd till andra ungdomar i samma situation är att hitta kompisar som kan lyssna, de behöver inte ställa frågor – för mig känns det som ett tryck över bröstet släpper när någon tar sig tid och lyssnar.
