Jag vill ge min musik till personer med anhöriga som är sjuka så att de kan lyssna och gråta
Alzheimerfondens ambassadör Elin Pöllänens pappa har diagnosen frontallobsdemens. Att komponera egen musik är för henne en stor hjälp i sorgen. Hon hoppas att hennes musik även kan vara en tröst för andra anhöriga.
–Det här är mitt andra läger. När man har en sjuk anhörig tar man på sig en beskyddarroll för sina båda föräldrar. Lägret blir en fristad. Här kan jag öva på att sätta mig själv i fokus och utforska vad jag själv behöver. Här får jag en möjlighet att återgå till mig själv, säger Elin när vi samtalar i en paus på lägret för unga anhöriga i Backåkra.
Elin känner sig utmattad. Det tar kraft att ständigt tänka på och ta hand om sin pappa, som är multisjuk och fick diagnosen frontallobsdemens för fyra år sedan. Men det är inte sorgen och ansvaret som är tyngst, utan den ständiga kampen för sin pappas perspektiv och värde. Elin är musiker men har också en masterutbildning i folkhälsa.
Hon reagerar starkt på det bemötande hennes pappa får av vissa personer de har varit i kontakt med, inom olika instanser och positioner.
–De påminner ofta honom och oss anhöriga om hur sjuk han är. När de kommunicerar kan de också glömma bort att pappa pratar och svarar mer på ett känslospråk och att det är viktigt med den energi du tar in i rummet, ibland mer viktigt än orden du säger. Jag brukar säga att till exempel hästskötare hade kunnat bemöta pappa på ett mer passande sätt.
–Jag är den som uppmuntrar honom och säger ”oj idag gick du ner för trappan”. Om jag är lekfull och kreativ då kan han överraska. Om du låter honom visa vad han kan i stunden här och nu. Igår kanske han inte kunde det ordet han kan idag.
–Ålder är bara en siffra. Pappa kan överraska varje sjukgymnast. En person är inte statisk. Vi måste möta dem utan filter och utan värderingar. Samhället måste bli bättre på det, säger Elin med mycket känsla.
Diagnosen frontallobsdemens innebär ofta att den drabbade blir personlighetsförändrad. Språkstörningar och aggressivitet är vanliga symptom.
–Jag är så tacksam att han inte visar något sådant. Pappa är väldigt glad, har fortfarande mycket medkänsla, är fredlig och världens gulligaste. Och han har självironi och humorn kvar. Det är jag och andra som är som nervvrak.
Elin är sångerska, multi-instrumentalist med huvudinstrumentet fiol, och komponerar egen musik som hon beskriver som filmisk indie-folk. Förra året släppte hon sin debut-EP “Tick Tick Talk” under sitt artistnamn Kieli. För Elin har musiken varit en fristad när hennes pappas sjukdom nästan ätit upp henne. När hon komponerar musik kan hon slappna av, släppa problemlösningen, och hitta tillbaka till sin kropp och sina känslor. När hon inte behöver kommunicera verbalt utan snarare genom musiken kommer hon mer i kontakt med sitt sanna jag.
–Musik är ingen hobby. Det är ett språk – det viktigaste språket för mig. Genom musiken kan det mest mörka bli till något vackert. Den musik jag komponerar kan bli en tidskapsel som berättar vem jag och vem min pappa var just då i den stunden.
Elin berättar att hon har komponerat låten ”Colors in the dark” till alla anhöriga där ute – de som befinner sig på samma tuffa resa som hon själv.
–Låten fångar den bitterljuva tiden man går igenom. Det är så fina ögonblick och samtidigt så tragiska.
–Jag vill ge min musik till personer med anhöriga som är sjuka så att de kan lyssna och gråta. Om min musik kan hjälpa andra då är jag nöjd.
Här är en länk till Elins EP: https://open.spotify.com/album/1zxKR6nLuHUjOFSREsBaa7
Låten Colors in the dark släpps i år på Elin Pöllänens nya EP.
