”Efter lägret behöver jag reflektionstid”

Sofia Lestander Melin ser sammanbiten och sorgsen ut. Hennes mamma har varit sjuk i sex-sju år och fick diagnosen Alzheimers sjukdom för några år sedan. Sofia beskriver det som att hennes mamma helt har tappat initiativkraften och lagt allt hon behöver ta ansvar för i en säck som hon placerat i dotterns knä.

Sofias bror bor i Bangkok och har inga möjligheter att hjälpa till.
– Jag har en hög ansvarskänsla. Det är bara jag och min man, mitt i livet med två små barn, som får rodda med det. Men vi som familj klarar inte det här. Jag är inte beredd att sjukskriva mig och gå in i väggen. Det hade inte min friska mamma velat.

Sofia är glad att hon fick en plats på lägret och beskriver hur det kändes på resan till Varberg. I vardagen är hon van att täcka över och dölja sina känslor. Nu hade hon plötsligt tid att fokusera på sig själv och sjukdomen. Under tågresan lyssnade hon på en pod om Alzheimer. Och lät känslorna och tårarna komma.
– Jag behövde få träffa andra i samma situation, få prata och få några svar. Jag kommer att lämna lägret med en känsla av att det finns många andra som känner sig lika ensamma.

Sofia berättar om den stora frustration hon känt i kontakterna med olika instanser för att få hjälp till sin mamma.
– Jag har haft ett bra samtal på minnesmottagningen men utöver det känner jag mig lämnad vind för våg att handskas med allt. Det finns ingen samordning mellan de olika instanserna. Kommunen frågar hur de ska hjälpa mig – men hur ska jag veta det när jag inte vet vilket stöd som finns?

Sofia som är officer i grunden och just nu pluggar till byggnadsingenjör efterlyser mer fyrkantig och rationell information för att slippa ta kontakt med ännu fler okända människor inom kommunen och sjukvården.
– Jag hade behövt en checklista som talar om att det här och det här finns. Mer av handfast stöd.

Lägret i Varberg tycker hon har gett henne jättemycket. Men det har varit tufft också. Vissa saker som föreläsarna berättar träffar ”rätt in i det blödande såret”. Det har varit ovant att visa sig sårbar och öppna upp sig för de andra i gruppen.
– Efter lägret behöver jag reflexionstid. Det känns tufft just nu men jag tror att allt jag upplevt här kommer att hjälpa mig långsiktigt. Jag behöver göra en resa för att acceptera sjukdomen.

Klicka här för att läsa mer om lägerverksamheten.